transtrion

Vi har sovit här tre nätter redan och först nu har vi haft tid att plocka upp datorn, knäcka en kall och skriva lite blogg. Vi sitter just nu på ett hostel som heter ”Candy Inn” och ligger tillräckligt långt bort från någon huvudgata att vi hann tappa bort oss och ifrågasätta vår vänskap ungefär tre gånger innan vi hittade hit.

Väl här kan jag säga att det nog är det bästa vandrarhem jag varit på! Stora fräscha dorms, western toilet(!),  flörtig personal som ger en gratis öl vid incheckningen, trevlig lounge där man kan sitta och äta, dricka bärs, använda internet och i allmänhet komma den kinesiska kulturen inpå livet. Hmm…

Det har hänt en hel del under de här tre dagarna så jag bara skriva om den dagen jag tyckte var bäst: Mur-dagen!

Vi bokade en heldag vid muren vilket jag först trodde innebar att man åkte dit, var där en hel dag, och sen åkte hem. I stället fick vi en dryg timme vid muren och sen fick vi en guidad rundtur till Kinas kanske mest klassiska industrier: Jade, silke och te!

Jade är en sten som kommer i alla färger men har gjort sig ett namn med den djupt mörkgröna varianten.  Kineserna tycker att Guld och Jade är Yin&Yang, och för att ge vinnarna stabilitet och lycka la de därför in jade i guldmedaljerna under OS 2008. Dessutom har den svett & oljeabsorberande egenskaper (tvek) varför kineser gillar att göra både kläder och smycken av den.

Silke är fantastiskt! Det isolerar, fast släpper in luft, det är vattentätt men man får inte tvätta det. Det är ”rough” när man har det i täcken men kan bli också bli lenast i världen när man gör det till siden. Vi fick gå runt i en enorm butik där allt var 100% silke: täcken och lakan, men också Hugh Hefner-robes (som jag och victor dreglade över),  bh:ar, kalsonger, tröjor som såg ut som ylletröjor men som kostade 3500 spänn, med mera.! Vi gick runt och log stort medan vi sa ”Fan vad jag inte tänker köpa något!” till varann. Dessutom fick vi en kokong med en levande larv! Yeah!

En väldigt söt och tics:ig tjej visade oss hur man drack olika typer av te i olika koppar. Lite jobbigt i efterhand att vi nog blev mer fascinerade av kopparna som bytte färg när man hällde varmt vatten i dem än av deras nationalte lagrat i decennier och som gick på 450kr kakan.

Om man bortser från att vi blev påtvingade tre turer vars fokus bara låg på att vi skulle öppna plånkan så är det nog den mest prisvärda heldagen jag har haft. Fick en massa kunskap, en överdådig gratislunch och dessutom är kineser så attans trevliga när de vill! Har jag nämnt att vi var vid muren?

/Thomas

-          Thomas, hur känns det nu?

-          Det känns som om jag haft ett långt gympapass hela dagen, eller som om något haft ett stryptag på mig.

-          Visst slog han dig?

-          Han skadade mig aldrig fysiskt utan det var mer den psykiska delen. Han livshotade mig hela tiden vilket var krävande. Om han hade varit svensk hade jag kunnat kommunicera, men det gick ju inte nu.
Det värsta var nog vad polisen sa, jag börjar förstå lite hur det är att vara flykting när ingen bryr sig och bara ber dig att vänta.

-          Polisen frågade varför ni inte slog tillbaka, jag antar det var det du tillfället du pratade om, hur reagerade du då?

-          Det här var typ det värsta jag hört, allt jag står för gick emot det.

-          Bortsett från vad poliskvinnan sa, vilken var den värsta delen?

-          Det är svårt att säga, ovissheten kanske. Jag visste inte om han var farlig, han kanske skulle dödat mig. Han kunde nog ha gjort det att döma av hans storlek och han nämnde det många gånger. Jag var bara livrädd.

-          Adrenalinnivån borde börjat sjunka nu, vilket har gett mig huvudvärk. Har du också huvudvärk nu?

-          Ja, jo, lite.

-          Finns det något du vill tillägga?

-          Nä, det var nog bra.

//Nisse och Thomas, strax efter att den våldsamma mongolen blivit utskickad från kupén.

Ibland händer saker som jag inte riktigt tror på. De kan vara udda, ovana, eller bara obehagliga på ett sätt som gör att jag behöver vittnesmål för att tro på att det verkligen inträffade. Jag frågar kompisar, annat folk, och kollar på bevis i omgivningen men trots det nedvärderar jag betydelsen av det och avfärdar det som överdrifter eller masshysteri.

Därför vet jag inte om jag förstorar eller förminskar det som hände den här dagen, men allt jag kan säga är att det är såhär jag minns det.

Jag mår förresten bra, mamma, och det gör de andra pojkarna också.

Någon gång sent på kvällen den 11:e februari fick vi för första gången dela kupé med en annan person. Det sög, i och med att vi hade spridit ut våra tillhörigheter i jämna lager på precis alla ytor som gick att nå. Efter att vi röjt ett tag kastade han in sina grejer och sa sen något om att han skulle ”out”, vad det nu innebar. Det dröjde fram till eftermiddagen nästa dag innan killen var tillbaka, och han hade en kompis med sig. De hoppade in i våra sängar och började prata högljutt om hur de hade delat på två liter vodka i restaurangvagnen och var helt bänga.

Kompisen gick efter ett tag och kvar hade vi en gravt drucken mongol som ville prata om sitt liv och sin olycka. Till och börja med verkade han intresserad av hur vi levde, vart vi var på väg och varför, men så småningom skiftade nyfikenheten till nån sorts grov ovilja, nästan avsky mot oss ”fucking 20 year old good looking guys”                        .

Ju mer pissed och pissed off han blev – han drack på en nyöppnad halvlitersvodka – ju mer osugna blev vi på att snacka med honom. Nisse sa att han var trött och ville läsa, men det ville inte mongolen, som förresten kallade sig själv Djingis(lol), och läget blev bara jobbigare.

Han började slå med saker i bordet för att få en reaktion, och jag kommer ihåg att jag läste om samma två rader i min bok ungefär 35 gånger under de eon-långa minuter vi satt och avvaktade i rummet.  När han började lyfta en flaska och hota att kasta fick vi nog, vi tog oss ut ur hytten och försökte desperat förklara för vagnvärden att det var en väldigt kaotisk kille i vårt rum som hotade oss. Hans engelska sträckte sig tyvärr inte förbi artighetsfraser så all förtröstan han kunde ge oss var ett ”Just a Moment”, som tyvärr blev till minuter och timmar innan något hände.

Under de här jävligt ångestfyllda timmarna försökte jag och Nils hålla oss i korridoren, eftersom den erbjöd mer flyktvägar och att det inte fanns något han kunde kasta där. Det var här den mest komiskt farsartade situationen började – han var så fantastiskt dyngrak att han knappt kunde gå, och därför kunde vi oftast stanna på ett ställe i ett par minuter innan han kom dit. När han väl gjorde det så var det dock väldigt tydligt att han ville skada oss. Jag kommer ihåg speciellt en dialog vi hade, alltmedan han hade ett hårt grepp runt min arm/bröst:

D: Can I Kill you?

Jag: No, you can’t kill me.

D: Why?

Jag: Remember we shook hands and said no fight? You have to keep promises.

D: Then you kill me.

Jag: No, I don’t want to kill you.

D: Can I kill your friend?

Det var ofta långa pauser mellan meningsbytena när han stirrade mig rakt in i ögonen och bara såg ut att hata mig så jävla mycket. Jag var sjukt rädd men kände mig ändå säkrast med Nisse i korridoren med mig istället för i en trång kupé eller att göra en ”the shining” och gömma mig på toaletten.

Han hade träffat Nils med en spark och riktat flera slag mot honom. Det rann blod från Nisses näsa men vi var alla överens om att vi inte skulle slå tillbaka. Nisse för att han är pacifist och jag för att jag var rädd att han skulle ha kniv eller annat tillhygge, och vem fan visste vilket lands lagar som gällde? Jag visste inte hur kinas, rysslands, och mongoliets polis hanterar bråkstakar och jag ville inte heller lära mig.

När Djingis ytterligare en gång lyfter armarna mot Nisse som blockerar och trycker bort honom, drar vi in i en kupé som var tom, och Nisse som är jävligt uppriven försöker sitta och samla sig medan jag går runt med världens högsta puls och förvirring.

Piercing the thick haze between the dream world of hope and imagination to reality in a cloud of colorless green and pink. Then I got smacked in the face by a huge mallet of pain and agony.

Where am I? My lips taste sweet, but I’m not thirsty. Am I still in India? My feet are cold, but I’ve apparently kicked off the blanket. It doesn’t smell like India, but I’m not home.

I feel awful, what happen yesterday? That constant rhythm, the sedating vibration, it comes back to me now. But this isn’t my bed? I’m on a train through Russia, or that’s at least where we where yesterday. Why am I in this bed?

My head is pounding in the mentality of the worst hangovers, so I should really get something to eat. A memory of Malibu comes to mind. That most have been what got me this drunk. Who is down there at the bottom beds?

I’m almost too weak to roll over and check, let alone to rise up to a sitting position. At least it’s my travelling companions, so this should be my coupe. There is no way I’m climbing down there in my current physical state, I would fall and hurt myself pretty bad. What time could it be?

There’s a small beam of light coming through the almost covered window, so at least it’s daytime. Never mind, the phone is down there, and it wouldn’t be worth it to fall down to just check the time. Maybe I could try and wake them up?

No, I can’t do that, I don’t want to be that guy. But what happened yesterday? Why would I take his bed when I had my own? And why was he wearing his jacked and cap while sleeping? I’d better go back to sleep, the headache is killing me. Let’s deal with this when they wake up.

I’ve never really had that urge before, to feast because of an excess of food. Never before did I had the feeling that whatever I don’t eat now will be lost tomorrow. It never occurred to me that many celebrations where born this way, but I can see why. It felt amazing.

It could have been the massive hangover, it could have been the malnourished soul after a week of noodles or possibly because I was really hungry, but I didn’t care. We ate like starving vultures finding a dead elephant and it felt amazing. The girls who got off late the previous evening had left us what they didn’t want to carry and we couldn’t express our gratitude. Hopefully will the headache drop soon and this day could carry on as all the other lazy days before.

//Nisse

Tiden flyger förbi på ett sätt jag inte hade föreställt mig här på tåget. Jag hade laddat upp med böcker i kilovis för att undvika den ändlösa tristessen jag hade förutspått. I stället har vi gått runt mellan vagnarna, pratat, spelat sällskapsspel, pratat mer, druckit drycker som har förmåga att tilta ens tidsuppfattning, pratat ännu mer och ätit. Det gick snabbt att hitta en rytm.

Kort beskrivning av folket i vår vagn (vi umgås inte med andra…) följer:

Simon: Britt från Liverpool som reser helt ensam. Har jobbat som lärare i Moskva men flyttar nu till Beijing för att undervisa där. Tydligen gillar dom britter där. Simon är trevlig, väldigt ”välartad”, dvs lyssnar bra och är uppmärksam, välartikulerad och pratar som en klassisk ”posh brit”, överklass-queens english. I grund och botten en jäkligt skön kille som gillar våra eviga sexskämt och flummiga debatter.

Svenskgrupp #1: Fyra grabbz från Linköping som bor vägg i vägg med oss. Festar som om i morgon inte fanns, festar ännu hårdare dagen efter. En av killarna (Celtic) som för övrigt räddade mig från en grov fadäs med tåginspektören,  berättade om hur han hade gått in på toan för att spy, hittat sin bajsande polare där (spanjacken), spytt över dennes lår, sen bett om ursäkt och bajsat i papperskorgen. Vi garvade och grät ganska mycket!

Svenskgrupp #2: Tre brudar vägg i vägg som verkade ganska identiska till en början men det visade sig att speciellt en av dom (Ellen) var riktigt trevlig och hon satt med oss och Simon och pratade oväsentligheter ett bra jävla tag!  Alla kommer iaf från Stockholm så man lär väl springa på dom nån gång…

Resten: Två feta och extremt toleranta ukrainare med tanke på att dom aldrig verkar dricka och får stå ut med tre svenskgäng med olika dygnsrytm. Resten är typ mongoler.

Överlag sjukt nöjd med tågresan. Har aldrig känt mig speciellt rastlös eller uttråkad, verkar alltid finnas nåt att snacka om eller nåt att äta. Ser dock fram emot plusgrader och ny kultur.

Forests are flyting by our window in the freezing night outside, as it had for the past hours, before that there were a couple of snow-covered fields and before that even more forests. Every now and then the train slows down while an industrial view passes by in a slow-paced roll and I find myself desperately looking for anything living. It does occur that a big pile of fur walks by with a ton of hardship, but it’s a rare event. Somehow I still want that pile to be there, because I can’t make up my mind whether it’s sadder that someone lived in these desolate territories, or if it was all deserted.

It’s so cold outside that the water-draining on the toilet floor have frozen shut. All there is now is a slowly growing puddle of ice that I figure will eventually cover the entire floor. Even the door to the restaurant carriage had to be open by brute force and a shovel since too much frost had covered it up. Apparently that’s what happens if you let a door open so the humid and warm air of the coupés meet the dry Siberian air outside.

We’re waking up way past dawn with our noses frozen shut due to a massive draft from our window. Thomas is even sleeping with his hat and jacket on to fight the cold, but he’s shivering nonetheless. Every four or five hour the train slows down for a train station where a few shops the size of a cardboard box provides food in either dried or frozen form. We haven’t got tired of noodles yet, but that’s doomed to happen sooner or later. By the sound of Victor I would say sooner.

//Nisse

A spire rises from a field of structurally placed bricks, with the kind of colors that reminds you of sugar and candy. It’s the distinct colors of your childhood, combined with an age old quest for spiritual enlightenment and order. Even if this holy place had a slight godly feeling at first couldn’t I shake the feeling that we with this building had done Moscow. We hadn’t just been here and seen it, we’ve done the metropolitan, we could cross it off a checklist and head for new places. It was time to leave the Cathedral of St. Basil and head for the train.

//Nisse