transtrion

Ibland händer saker som jag inte riktigt tror på. De kan vara udda, ovana, eller bara obehagliga på ett sätt som gör att jag behöver vittnesmål för att tro på att det verkligen inträffade. Jag frågar kompisar, annat folk, och kollar på bevis i omgivningen men trots det nedvärderar jag betydelsen av det och avfärdar det som överdrifter eller masshysteri.

Därför vet jag inte om jag förstorar eller förminskar det som hände den här dagen, men allt jag kan säga är att det är såhär jag minns det.

Jag mår förresten bra, mamma, och det gör de andra pojkarna också.

 

Någon gång sent på kvällen den 11:e februari fick vi för första gången dela kupé med en annan person. Det sög, i och med att vi hade spridit ut våra tillhörigheter i jämna lager på precis alla ytor som gick att nå. Efter att vi röjt ett tag kastade han in sina grejer och sa sen något om att han skulle ”out”, vad det nu innebar. Det dröjde fram till eftermiddagen nästa dag innan killen var tillbaka, och han hade en kompis med sig. De hoppade in i våra sängar och började prata högljutt om hur de hade delat på två liter vodka i restaurangvagnen och var helt bänga.

Kompisen gick efter ett tag och kvar hade vi en gravt drucken mongol som ville prata om sitt liv och sin olycka. Till och börja med verkade han intresserad av hur vi levde, vart vi var på väg och varför, men så småningom skiftade nyfikenheten till nån sorts grov ovilja, nästan avsky mot oss ”fucking 20 year old good looking guys”                        .

Ju mer pissed och pissed off han blev – han drack på en nyöppnad halvlitersvodka – ju mer osugna blev vi på att snacka med honom. Nisse sa att han var trött och ville läsa, men det ville inte mongolen, som förresten kallade sig själv Djingis(lol), och läget blev bara jobbigare.

Han började slå med saker i bordet för att få en reaktion, och jag kommer ihåg att jag läste om samma två rader i min bok ungefär 35 gånger under de eon-långa minuter vi satt och avvaktade i rummet.  När han började lyfta en flaska och hota att kasta fick vi nog, vi tog oss ut ur hytten och försökte desperat förklara för vagnvärden att det var en väldigt kaotisk kille i vårt rum som hotade oss. Hans engelska sträckte sig tyvärr inte förbi artighetsfraser så all förtröstan han kunde ge oss var ett ”Just a Moment”, som tyvärr blev till minuter och timmar innan något hände.

Under de här jävligt ångestfyllda timmarna försökte jag och Nils hålla oss i korridoren, eftersom den erbjöd mer flyktvägar och att det inte fanns något han kunde kasta där. Det var här den mest komiskt farsartade situationen började – han var så fantastiskt dyngrak att han knappt kunde gå, och därför kunde vi oftast stanna på ett ställe i ett par minuter innan han kom dit. När han väl gjorde det så var det dock väldigt tydligt att han ville skada oss. Jag kommer ihåg speciellt en dialog vi hade, alltmedan han hade ett hårt grepp runt min arm/bröst:

D: Can I Kill you?

Jag: No, you can’t kill me.

D: Why?

Jag: Remember we shook hands and said no fight? You have to keep promises.

D: Then you kill me.

Jag: No, I don’t want to kill you.

D: Can I kill your friend?

Det var ofta långa pauser mellan meningsbytena när han stirrade mig rakt in i ögonen och bara såg ut att hata mig så jävla mycket. Jag var sjukt rädd men kände mig ändå säkrast med Nisse i korridoren med mig istället för i en trång kupé eller att göra en ”the shining” och gömma mig på toaletten.

Han hade träffat Nils med en spark och riktat flera slag mot honom. Det rann blod från Nisses näsa men vi var alla överens om att vi inte skulle slå tillbaka. Nisse för att han är pacifist och jag för att jag var rädd att han skulle ha kniv eller annat tillhygge, och vem fan visste vilket lands lagar som gällde? Jag visste inte hur kinas, rysslands, och mongoliets polis hanterar bråkstakar och jag ville inte heller lära mig.

När Djingis ytterligare en gång lyfter armarna mot Nisse som blockerar och trycker bort honom, drar vi in i en kupé som var tom, och Nisse som är jävligt uppriven försöker sitta och samla sig medan jag går runt med världens högsta puls och förvirring.

Lite mer hände innan det lugnade sig men jag orkar inte riktigt ta upp det så vi avslutar här med att vi är hela och mår bra, Simon flyttade in hos oss och mongolen fick ta ett rum en bit bort