transtrion

Det har varit stressigt i flera dagar nu och det är först här, under den första eftermiddagen i Shanghai som vi haft tid att lugna ner oss och sova ut lite sen de första dagarna på tåget. Det är faktiskt lite mer av en påtvingad vila, då vi alla nästan brutit ihop under ett flertal tillfällen idag efter en sömnlös tågresa från Beijing. Det är kallt och allt är svårt att förstå. Inte för att jag störs av de konstiga tecknen, utan konstigt nog känner jag mig väldigt hemma i en miljö av annan kultur och andra skrivspråk sen min tid i Indien. Det är istället kylan som tar på oss och det är inte bara Victor som klagar.

Både igår och idag har jag drömt bort, kopplat på autopilot över funktioner som navigering och vandring, och tänkt på livet hemma. Varför reser jag? Det är bara ännu en stad med nya hus. Vad vill jag egentligen läsa när jag kommer hem? Hur vill jag vara när jag är gammal? Jag vill kunna säga att jag slagits med en mongol och näckat på Kinesiska muren. Det är nog därför jag reser. Men ibland blir det för mycket. Eller kanske för lite?

Shanghai bjuder på ännu en stad och vi är trötta. Vi behöver sova. Trots det lyckades vi se staden ett tag idag och det bjöd på ett klart mer kinesisk liv. Stora byggnader och smala gränder med billig mat av okänt ursprung. De klagar fortfarande över lungan vi åt första dagen i Beijing men letar ändå efter något konstigare att äta. Det är helt rätt anda enligt mig.

Vi tröttna fort på att vandra och sköt nog upp det tills imorgon. Kanske. Väl hemma på vårat hostel tipsar min lillasyster mig då om att pappa fyller år, och det tar ganska hårt. Jag längtar kanske inte hem men jag skulle helt klart vilja ge pappa en stor kram på födelsedagen. Läser du detta får du fan se till och läsa din facebook. Vi har fortfarande inte hittat ett sett att gå runt censuren av blogspot och gmail.

Grattis på födelsedagen, men jag har tyvärr inget att ge dig. Utöver min kärlek. Från andra sidan jorden. Puss på dig!

//Nisse